Måndag morgon en vanlig ovanlig vecka..

Sportlov.. Själva ordet är löftesrikt och skapar förväntningar om ledighet och aktivitet... Oändliga möjligheter av pulkaåkning, skridskor, korvgrillning och rödrosiga barnakinder! Men icke i min kidsskara.. Möjligen kan man med mutor få ett av fyra att följa med på utomhusaktivitet. Den mest uppskattade sportlovsaktiviteten i det Jisborgska/Hultgrenska hemmet är bokreabesök och efterföljande mysläsning framför brasan! Jag är inte förvånad och nöjd med ordningen.. Såklart! Vad jag dock funderar kring är kraven som följer med just skolloven och just ett lov som implicerar aktivitet. Som upplagt för samvetsstress. I vårt fall handlar det om ointresse från barnen men också om sanningen ska fram iallafall också från deras mor, nog så svårt att stå upp för ibland när man möter oförstående kommentarer. Men det som upprör och väcker mitt starka engagemang är de barn och de föräldrar som trots önskan om aktiviteter och resor inte har någon ekonomisk möjlighet. När barnen efter sportlovet kommer tillbaka och ska berätta om sitt sportlov vara den som inte fått möjlighet att göra något för att familjen inte har råd. Att kanske inte ens ha varma utekläder så man kan vara i pulkabacken.. Föräldrarnas börda blir enorm att bära, att vilja ge sina barn det andra får men inte kunna.. I dag har vi ett samhälle med en växande barnfattigdom, med växande klyftor mellan dom som har och dom som inte har. Det många tycker är självklart är lyx och ouppnåeligt för andra. I den frågan har vi alla ett ansvar. Ett ansvar att engagera oss för att tillsammans bygga ett samhälle där alla får plats och lever under goda förhållanden. Ett ansvar att påverka skola och fritidsgårdar att arrangera aktiviteter öppna för alla, som inte kostar pengar. Jag ser oftare och oftare att skolans och fritidsgårdens aktiviteter är förknippade med avgifter, en eller två hundralappar exkluderar de allra fattigaste. Har man 300 på kontot så är det svårt att medge en resa för ett barn eller två eller flera som äter upp hela familjens utrymme! Här måste vi alla markera och ställa oss upp och ge röst! Den som redan är marginaliserad har svårt att göra det men om vi är många som tar ansvar för alla barn, inte bara våra egna har vi de bästa förutsättningar att kunna påverka!